Riskerar digitaliseringen av den offentliga sektorn leda till ökad ojämlikhet i samhället? Det menar Philip Alston som utrett frågan på uppdrag av FN.
I Sverige genomför vi den digitala transformationen av offentlig sektor utifrån dels ekonomiska och resursmässiga motiv men också utifrån ambitionen att förenkla, förbättra och tillgängliggöra välfärden för medborgarna.
I oktober publicerades en FN-rapport om extrem fattigdom och mänskliga rättigheter, som fokuserar på den globala utvecklingen mot digitaliseringen av välfärdsstaten. Författaren Philip Anston varnar där för en utveckling där välfärdstjänster automatiseras. Författaren menar att risken är överhängande att de utvecklade teknologierna i ökande utsträckning används för datainsamling, övervakning, identifiering och bestraffning av medborgarna. I ett sådant samhälle är det de fattigaste och mest utsatta, som är i störst behov av välfärdstjänster, som drabbas värst.
Rapporten rekommenderar därför att man i den digitala transformationen av välfärden fokuserar på hur teknologi kan användas för att öka levnadsstandarden för de utsatta och sårbara, snarare än hur man kan skära i kostnaderna utifrån marknadsmässigt perspektiv på effektivitet. Ett av de varnande exempel som nämns i rapporten är det system hos svenska Arbetsförmedlingen som automatiskt men på felaktig grund drog in aktivitetsstödet för upp emot 70 000 jobbsökande.
Rapporten påpekar i sina slutsatser att den digitala transformationen av välfärden är oundviklig och kanske också nödvändig, men att den måste genomföras med större hänsyn till hur välfärden förbättras och med mindre fokus på hur man kan skära ner utgifterna.
Rapporten kan laddas ner i sin helhet här:
https://www.ohchr.org/Documents/Issues/Poverty/A_74_48037_AdvanceUneditedVersion.docx